Anna Nordlander

Som jag nämnde för inte så länge sen så gråter jag varje gång jag ser husalfen Dobby dö. Den scenen är så oerhört sorglig! Det känns som om jag har lättare att ta till mig när ett djur/eller annan form av kreatur dör än när en människa gör det (på film). Gråter verkligen sällan till film, men de gångerna jag gör det är då Dobby och Simbas pappa (Lejonkungen) dör. Någonting är det allt med detta som sätter rullning på tårkanalerna!


Några av Dobbys sista ord!