Anna Nordlander

Jag hälsar er hjärtligt välkommna tillbaka till min blygsamma blogg som jag driver i all enkelhet med en förhoppning om att glädja ett fåtal, förse andra med onödig information och framför allt för att främja mitt egna minne om det någon gång tryter. Trysil har varit underbart! Kilometerlånga backar och bra väder. Givetvis var det stundtals påfrestande att dygnet runt konstant befinna sig med sin familj i fjällen, särskilt de stunder då min bror bara inte kunde hålla truten utan till och med prompt var tvungen att nynna eller leka meningslösa gissningslekar i liften, men i det stora hela flöt det på utan någon direkt komplikation. Förutom bilresan upp då, det ska nämnas för att göra historian rättvisa, för då var jag banne mig beredd att beställa en taxi hem. Det skulle ni också varit villiga att skriva upp er på om ni också hade tvingats lyssna på Skid VM i 4 timmar och dessutom hade sittstår i baken.

Stötte ihop med en hel del bekanta ansikten i backen, mest kärt av dessa var förstås min fina vän Amelie. Våra familjer beslutade om en After ski i onsdags eftermiddag, vilket minst sagt var en trevlig sammankomst! Nu har jag precis anlänt hem, det är sannerligen ren lycka när man kommer till Tyresö 7-skylten. Magen är på gränsen till överfylld av en salig blandning av Gott&Blandat, naturgodis, smörgåsar och banan men ytan är däremot någorlunda åter på plats efter en veckas glid i sköna kläder och osminkat fejs. Anledning till detta är, hör och häpna, att jag ska ut ikväll och ta del av Stockholms stads nattliv tillsammans med Manda och Malin! Känner att det blir en fin kontrast till min sunda sportlovsvecka. Hörs imorgon, denna glädjens dag, då bloggen åter är i rullning och jag (förhoppningsvis), legget ska med) är bakis.

Det är sant. Vi åkte över molnen!!

Hetingen herself, det var som sagt svårt att avstyra alla inviter man fick från alla håll och kanter! Halsduken är för övrigt högst nödvändig, det ska jag säga er.

Jag och Henke, min älsklingsbror (fast förmodligen inte så älskig här eftersom jag chansar på att han just nu var i full färd med att plåga mig med någon av följande lekar: "Anna, Anna, vad lever jag på?? I'M LIVING ON A PRAYER!" eller "Anna, Anna vem är det som viskar mitt namn? VINDARNA!" Hörde samma låtlek uppskattningsvis fem miljarder gånger. Spänningsmomentet avtog sakta men säkert för varje gång).