ON MY OWN!
06.00 ringde alarmet obönhörligt. Låg kvar en kvart innan jag prick 15 över zoombielikt reste mig upp och knatade ned till köket för att sätta på kaffe och plocka fram en dunderfrukost (förstår inte hur man inte kan ha aptit på morgonen? Om det är någon gång på dygnet jag verkligen äter mycket, så är det just då). Vid sju hade jag bultat in mg i vinterjackan och begett mig ut i beckmörkret och i den vinande vinden. Vid åtta ringde min pojkvän mig, fortfarande full och tämligen bekymmerlös angående det faktum att han ännu inte hade gått och lagt sig. Vid ett hade jag en efterlängtat lunchpaus och upptäckte med blandad förtjusning och sorgsenhet att solen sken utanför personalrumsfönstret. Vid fyra hälsade Fellan på och anmärkte, med den brutala ärligheten bara ens äkta vänner vågar sig på, att jag såg förjävlig ut i mina kläder. Vid sex slutade jag och på väg till bussen blev jag plågsamt medveten om att solen var ett minne blott, tillbaka var storm och kyla. Vid sju satte jag nyckeln till det nedsläckta huset och trädde in i Ensamheten. Hungrig och deprimerad stålsatte jag mig inför lördagskvällen à la mig själv, men så tändes plötsligt en liten strimma glädje inom mig.... På köksbordet hade mamma lämnat en liten uppmuntran åt mig:
Blir kanske inte en sån dum kväll after all?
