Underliga beteenden
Idag har jag noterat två konstiga beteenden:
1. En man kommer in i en nästan fullsatt spinningsal. Det är helt tyst (för vi svenskar tycker om att ha avstånd och blir skrämda och obekväma med plötslig närhet eller över huvud taget kontakt med någon man inte känner). Mannen säger med en hög och klar stämma "Hej!", fick nästan känslan av att det var lite utmanande på något sätt. Typ "yes, I made it, I did it!". Uppenbarligen förväntade han sig inte respons, ville väl vara den ända i rummet som hade mod nog att bryta mot svenskhetens normer. Eftersom jag tyckte synd om honom när han inte möttes av något som helst gensvar, och i alla fall jag upplevde ett par pinsamma tysta sekunder, så hälsade jag tillbaka med en precis lika hög röst som han själv använt. Man hade ju kunnat tänka sig att han då skulle ha givit mig en tacksamhetens nick med tanke på att jag trots allt räddat honom ur en - i mitt perspektiv - jobbig situation. Men icke! Vad mannen istället gör, är att han blänger på mig, utan en tillstymmelse till varken tacksamhet eller ens ett litet leende. Varför sa han då hej från första början?
2. Detta rör mig själv. Jag hade glömt busskortet hemma och hade verkligen ingen lust med att betala bussbiljett fram och tillbaka från gymmet. Med min stolthet i högsta hugg vägrade jag däremot att erkänna mitt lilla missöde för busschaufförerna, ville inte vara den typiska friåkaren som vädjar sig till att få åka med ändå. Jag avskyr nämligen sådana. Istället började hela proceduren redan i busskön. Då började jag leta - först lite lättsamt men sedan med en allt mer frenetisk inlevelse - i sportväskan efter busskortet jag visste inte fanns där. När jag nått fram till dörrarna la jag på mig en bekymrad rynka och letade extra intensivt den sista biten. När jag nått fram till busschauffören hade jag ett hopplöst ansiktsuttryck och sa med oroad och lätt stressad röst "alltså förlåt, jag måste bara leta fram mitt busskort". Jag blev vidarevinkad av bägge chaufförerna, en vänlig gest om att det var okej ändå. Trots det vägrade jag erkänna mitt friåkande och sysselsatte mig under båda resfärderna med ett konstant letande efter det obefintliga busskortet under ett par välplacerade suckar, enbart för synes skull. Jag undrar varför jag gjorde mig mödan?
1. En man kommer in i en nästan fullsatt spinningsal. Det är helt tyst (för vi svenskar tycker om att ha avstånd och blir skrämda och obekväma med plötslig närhet eller över huvud taget kontakt med någon man inte känner). Mannen säger med en hög och klar stämma "Hej!", fick nästan känslan av att det var lite utmanande på något sätt. Typ "yes, I made it, I did it!". Uppenbarligen förväntade han sig inte respons, ville väl vara den ända i rummet som hade mod nog att bryta mot svenskhetens normer. Eftersom jag tyckte synd om honom när han inte möttes av något som helst gensvar, och i alla fall jag upplevde ett par pinsamma tysta sekunder, så hälsade jag tillbaka med en precis lika hög röst som han själv använt. Man hade ju kunnat tänka sig att han då skulle ha givit mig en tacksamhetens nick med tanke på att jag trots allt räddat honom ur en - i mitt perspektiv - jobbig situation. Men icke! Vad mannen istället gör, är att han blänger på mig, utan en tillstymmelse till varken tacksamhet eller ens ett litet leende. Varför sa han då hej från första början?
2. Detta rör mig själv. Jag hade glömt busskortet hemma och hade verkligen ingen lust med att betala bussbiljett fram och tillbaka från gymmet. Med min stolthet i högsta hugg vägrade jag däremot att erkänna mitt lilla missöde för busschaufförerna, ville inte vara den typiska friåkaren som vädjar sig till att få åka med ändå. Jag avskyr nämligen sådana. Istället började hela proceduren redan i busskön. Då började jag leta - först lite lättsamt men sedan med en allt mer frenetisk inlevelse - i sportväskan efter busskortet jag visste inte fanns där. När jag nått fram till dörrarna la jag på mig en bekymrad rynka och letade extra intensivt den sista biten. När jag nått fram till busschauffören hade jag ett hopplöst ansiktsuttryck och sa med oroad och lätt stressad röst "alltså förlåt, jag måste bara leta fram mitt busskort". Jag blev vidarevinkad av bägge chaufförerna, en vänlig gest om att det var okej ändå. Trots det vägrade jag erkänna mitt friåkande och sysselsatte mig under båda resfärderna med ett konstant letande efter det obefintliga busskortet under ett par välplacerade suckar, enbart för synes skull. Jag undrar varför jag gjorde mig mödan?
Kommentarer
Trackback
