En dag utan särskilt avtramp i historien
Vi har nyss haft middag med min morbror Magnus som är hemma över helgen från Norge dit han flyttat för ett tag, nu blir fortsatt mys i vardagsrummet. Om jag står ut det vill säga, är sådär äckligt irriterad på min bror som bara en syster kan vara. Fyfan, jag vill bara stänga in honom i en grotta och låta han vara där ett tag, stör mig på exakt allt han gör för tillfället.
Har haft en riktigt lugn dag annars, har faktiskt inte varit utanför huset i mer än 1 minut. Jag har inte ens kunnat träna eftersom jag inte vill falla död ner på löpbandet (förkylning och sjukdom kan vara förenat med livsfara vid träning), känner mig slapp och totalt ytlös. Har med andra ord inte gjort någonting alls värt rapportera, och ändå har jag faktiskt inte några direkta klagomål. I vanliga fall börjar det ju alltid krypa i hela mig om jag är hemma mitt på dagen utan att göra något, men det har varit ganska skönt idag faktiskt. Kan inte riktigt komma på vad jag ens har gjort. Gosat med Martin. Läst. Ätit (massor). Slut. På en hel dag. Fan, nu när jag skriver ner det börjar ändå ångesten krypa fram. Blir andra bullar imorgon, är förvisso ledig och kommer vara det i tre veckor framåt på måndagar till följd av ekonomernas praktik (orkar inte förklara för er som inte är insatta), men jag ska lägga fram en noggran plan inför dagen så att den blir riktigt aktiv. Idéer får fnulas på under natten, men ni kan ju lita på att jag inte kommer sova till elva, kolla på dåliga repriser i soffan eller vara inne på facebook i timmar i sträck. Jag känner exempelvis för att gå på Östasiatiska muséets pågående utställning om Kinas historia. No kidding. När jag säger något sådant är jag faktiskt fullt allvarligt och det gör mig lite småskraj. Varför har vissa pensionärs-ideal erövrat mitt sinne? Nu känner jag nästan för att sova bort hela morgondagen, bara för att. Men det ska jag förstås inte göra. Hua.
Har haft en riktigt lugn dag annars, har faktiskt inte varit utanför huset i mer än 1 minut. Jag har inte ens kunnat träna eftersom jag inte vill falla död ner på löpbandet (förkylning och sjukdom kan vara förenat med livsfara vid träning), känner mig slapp och totalt ytlös. Har med andra ord inte gjort någonting alls värt rapportera, och ändå har jag faktiskt inte några direkta klagomål. I vanliga fall börjar det ju alltid krypa i hela mig om jag är hemma mitt på dagen utan att göra något, men det har varit ganska skönt idag faktiskt. Kan inte riktigt komma på vad jag ens har gjort. Gosat med Martin. Läst. Ätit (massor). Slut. På en hel dag. Fan, nu när jag skriver ner det börjar ändå ångesten krypa fram. Blir andra bullar imorgon, är förvisso ledig och kommer vara det i tre veckor framåt på måndagar till följd av ekonomernas praktik (orkar inte förklara för er som inte är insatta), men jag ska lägga fram en noggran plan inför dagen så att den blir riktigt aktiv. Idéer får fnulas på under natten, men ni kan ju lita på att jag inte kommer sova till elva, kolla på dåliga repriser i soffan eller vara inne på facebook i timmar i sträck. Jag känner exempelvis för att gå på Östasiatiska muséets pågående utställning om Kinas historia. No kidding. När jag säger något sådant är jag faktiskt fullt allvarligt och det gör mig lite småskraj. Varför har vissa pensionärs-ideal erövrat mitt sinne? Nu känner jag nästan för att sova bort hela morgondagen, bara för att. Men det ska jag förstås inte göra. Hua.
Kommentarer
Trackback
