Anna Nordlander

Imorse vaknar jag hemma hos Marty av ett panikartat telefonsamtal från min bv Manda "Vad göör du, kom nuuu, jag åker snaaaaart!!!!! WESTIS ÄR HEMMA". Fick slita min från min underbara pojkvän och kastade på mig kläderna. Osminkad, svettig och senare också blöt av regnet kämpade jag mig för första gången på 9 månader (om vi bortser från en gång då jag var där på middag) hem till min underbara Anna Westman som lämnat Michigan och kommit hem. Det går inte att beskriva den lyckan jag kände när hon öppnade ytterdörren och kastade sig i min famn! Tess, Manda, Maja och Nea var också där så jag hann säga hejdå till resgänget som just nu sitter på planet till Ayia Napa (res säkert mina älsklingar!). Så underbart, har varit med West i flera timmar nu. Ofattbart! Det är så dubbelt allting, precis som jag nämnde igår; samtidigt som vi har varit frånskilda hur länge som helst, känns det inte som om någon reell tid har förflutit. Jag är så rakt igenom lycklig över att ha dig hemma igen my love, så typiskt att jag åker imorgon! Åh how I love you!!

Bilder från igår (stulna med fräckhet från Ericas blogg)