Anna Nordlander

Gräsliga, gräsliga dag! Jag vet inte när jag senast var så uppgiven. Vaknade upp - bakis - med halsont och en lätt förkylning. Tog buss och tunnelbana in till Östermalmstorg, varvid jag höll på att försmäkta av värmen (det är vid sådana här tillfällen jag önskar att det inte starkt strider mot mina principer att sjukskriva sig). Infann mig på jobbet klockan tolv och har nu avtjänat tio stressiga timmar i nära 30-graders värme, då vi på jobbet såklart saknar aircondition. Stängningen var hysterisk - vid fem i nio var kön fortfarande till dörren. Jag var här nära bristningsgränsen och hade lust att bara vända mig om och gå. I ärlighetens namn trodde jag faktiskt att jag skulle bryta ihop, för jag har aldrig varit så varm, trött och less på samma gång. När jag väl var på väg hem så trodde jag knappast att det kunde bli värreen -  men dag som den här, så är det ju uppenbart att det visst går! Alla invånare i Stockholms innerstad samt förorter hade som på kommando bestämt sig för att vara ute just idag, och jag fick därför plågas i hundra graders värme hela hemresan - stående, naturligtvis. Det var ju så självklart att alla sittplatser var upptagna, trots att hela min uppebarelse måste ha skrikit ut "hjälp mig, jag avlider snart om jag inte får slå mig ner, sova en stund, bli omplysslad och tröstad". 

Jag har avskedsansökan noggrant nerpackad i väskan.